Farväl min älskade pappa

Som jag tidigare har skrivit här på bloggen har denna vinter inte varit som den brukar för mig. Med början i januari har det varit stilla här på bloggen, likaså i mina sociala medier. Ibland händer det saker i livet som är viktigare än allt annat och som kräver närvaro i nuet. Som att mista någon nära. Min älskade, älskande, underbara pappa lämnade oss i januari.

Jag har knappt haft någon lust alls att fotografera under denna tid. Inte heller varit sugen på att redigera bilder eller blogga. Det har inte känts viktigt, helt enkelt. Jag släppte också sociala medier nästan helt. Dels för att jag inte har känt någon kreativitet alls, och dels för att ägna tiden åt pappa och familjen. Det här inlägget blir personligt och det finns också risk för att det blir långt. Vill du läsa blir jag glad.

Jag skriver också detta för att visa variationen i livet. Det är verkligen upp och ner, och det är faktiskt helt ok. Ibland tycker jag att jag alltför lätt ”redigerar bort” det som är jobbigt eller som inte passar in i den tillvaro som jag gärna vill framställa så positiv som möjligt. Det är lättare att skriva om årtidernas växlingar, fina fåglar, intressanta resor och annat som är roligt. Men samtidigt är ju detta att förlora någon, en förälder eller annan nära och kär person, något som kommer att hända oss alla förr eller senare. Det är helt enkelt en del av livet!

Precis efter julhelgerna blev min pappa inlagd på sjukhus. Han hade stegvis blivit sämre under hösten. De hade kollat hans lungor och ställt en diagnos, men ändå inte träffat riktigt rätt och hittat vad det var. Tillslut visade det sig vara cancer och så långt gånget att de inte kunde göra undersökningar för att konstatera exakt var och ännu mindre behandla.

Sedan gick det ganska fort och det är verkligen med dubbla känslor. Det är ofattbart och jobbigt när det går hastigt, för man vill ju verkligen inte att någon ska lämna oss. Samtidigt som det är otroligt jobbigt att stå vid sidan om och se någon lida när det inte finns någon bot.

Pappa blev snabbt sämre, fick allt svårare att andas och att prata. Jag försökte besöka honom så mycket jag kunde. Så klart att vi ville finnas vid hans sida under denna tid, men också så smärtsamt att se en älskad förälder lämna oss. Jag är tacksam att vi kunde vara med den sista tiden, hålla hans hand och få ta farväl när han ännu var lite klar och inte alltför omtöcknad av mediciner.

Med bostad och jobb långt från sjukhuset blev det många mil i bilen fram och tillbaka. Det känns som att det också var mil av tårar och förtvivlan. Förtvivlan över att han skulle lämna oss och tårar av kärlek och minnen som spelas upp i min ”inre biograf”. Och så otroligt mycket tacksamhet för all kärlek och omtanke som han har givit vår familj under alla år. Det var också en inre röst som sa en massa saker som jag ville säga till honom. Sånt som inte blivit sagt tidigare och som först kändes viktigt. Men till slut blev det bara två saker kvar att säga: ”Jag älskar dig.” och ”Du kommer alltid att vara med oss.”

Efter ungefär tre veckor lämnade han oss. Han somnade stilla på sjukhuset en morgon när månen var förmörkad i skuggan bakom jorden. Jag är övertygad om att han alltid kommer att finnas med oss, vaka över oss och fortsätta hjälpa oss. Som min finaste pappa i hela världen.

I slutet av februari var begravningen. Men jag har inte orkat forma detta i ord eller kolla på bilderna förrän nu. Och det är också mycket sorg som väller upp under tiden jag skriver, tårarna rinner nerför mina kinder. Men det är helt okej, kanske till och med bara gott. Jag ser det som ett steg i sorgearbetet. Sorgen är ett stort stresspåslag och påverkar oss alla på så olika sätt. Det får ta tid helt enkelt.

Begravningen blev ett fint avsked. Jag fotade som sagt lite i lokalen innan och efter begravningsakten som ett minne för oss alla. Här är några utvalda bilder.