Du fattas oss!

I går, den 2 maj, hade vi gravsättning för pappa. Dagen började med blåst och lite regn här vid fjorden. Jag såg regnet lämna spår på fönstret och hur små strömmar med regnvatten sakta rann nerför rutan. Det kändes som ett bra tillfälle att lyfta på locket till lådan med all sorg som ligger samlad i mig. Det var som att naturen hjälpte mig att gråta lite. Mina kinder blev också blöta när jag blinkade bort tårarna som samlats i ögonen. Tårar av sorg och saknad såklart, men också av lättnad för att få ta ytterligare ett steg på sorgens stig som ringlar fram efter att du har lämnat oss.

Den senaste tiden har sorgen bubblat lite mer än tidigare. Kanske för att gravsättningen har närmat sig? Eller för att jag har varit ledig i kring påsk med tid för återhämtning och eftertanke. Jag har tillbringat mycket tid ute i naturen och i trädgården. Både natur och trädgårdsarbete sägs ju ha en läkande effekt och när stressen i kroppen minskar är det lättare att bearbeta sorgen. Det är ju en process som jag ska igenom. För egen del tror jag mer på att hantera känslorna när de kommer, istället för att stoppa undan för att det gör för ont att känna.

Den andre maj är också pappas födelsedag. I år skulle du ha blivit 87 år. En ansenlig ålder. Jag är ledsen för att du inte fick uppleva en födelsedag till, men framförallt tacksam för alla år du har funnits i våra liv. Jag vill minnas dig som den du var. Vi tittar på lite bilder och hittade några från den 2 maj 2012, då vi firade dina 80 år. Det är den bilden med glittrande och kärleksfulla ögon som jag vill bära med mig.

Jag vet ju också att du kommer att finnas med oss i så många tillfällen även i fortsättningen, men i en annan skepnad. Redan nu under våren har vi upplevt att du är med oss och hjälper oss med olika saker, som att hitta grejer vi letar efter eller bara visa vägen.

Det kändes också som att du var närvarande när vi efter stunden på kyrkogården samlades i det vita huset vid älven. Flaggan var hissad som vanligt på din födelsedag och hela familjen var med för att fira dig! Idag var det fyra generationer som satt runt bordet, fikade och pratade. Det senaste tillskottet är det första barnbarnsbarnet. Tyvärr hann du inte träffa henne, hon föddes någon vecka efter att du hade lämnat oss. Men det är ju så det ofta är, när någon lämnar fyller det på med nya familjemedlemmar och världsmedborgare. Inte för att ersätta, utan just för att fylla på. Precis som det ska vara!

När vi sitter där runt bordet känns det ändå som att något fattas. Det är såklart du som fattas oss, pappa! Ditt glada skratt, värmen och kärleken som du spred omkring dig. Men där mitt i saknaden efter dig kan ändå din kärlek till oss alla leda oss vidare i vardagen. Med en stor tacksamhet för att du har funnits med oss så länge och med många fina minnen att dela och glädjas åt.

Kom ihåg att störst av allt är kärleken!